…fortsättning från tidigare blogginlägg ”Världens viktigaste sik”
Efter vi fått den lilla siken som jag skrev om i det förra blogginlägget och provat ytterligare någon timme utan resultat går luften ur oss. Innan vi kom fram till sikplatsen hade vi sökt av en kant som tog tre timmar att avverka, utan att se en enda fisk att släppa på. Avsökningen gjordes i hällande ösregn och i en synnerligen otrevlig sydvästvind, detta i nära tvåsiffrig vindstyrka från sydväst. Sämsta vinden man kan tänka sig på den platsen vi befann oss. Däremot hittade vi ett grund som inte finns med på sjökortet, helt plötsligt blev det bara 15 meter djupt där det enligt flera olika sjökort skulle vara runt 40 meter. Det var lite spännande innan vi insåg att platsen var helt öde. En sådan plats måste självklart besökas igen. Vi sitter hukade under ett stort parasoll och undrar nog lite till mans vad vi håller på med egentligen. Det är svinkallt, hela vintermunderingen sitter på och det är mitt i sommaren. Dessutom rena skitfisket. Vilket mörker!
Jag ringer en kompis i Finspång för att muntra upp mig lite. Han berättar att han gått tillbaks till jobbet i förtid på semestern. Han stod inte ut att sitta framför fönstret och pilla navelludd längre. Där jag satt under parasollet i monsunregnet förstod jag honom mycket väl. Tankarna kom över mig, jag kanske också skulle packa ihop och dra hem och jobba istället. Strömberg såg inte gladare ut där han satt och huttrade under parasollet. Självklart vågade jag inte fråga något så dumt för då hade han med all säkerhet idiotförklarat mig för all framtid. Kallat mig för lipsill och massa andra otrevliga öknamn. Nä någon svaghet får man inte visa i det här sällskapet, då kan det gå illa. Gäller sjävklart gäller detta vice versa också.
Mitt i vårt djupaste mörker händer det plötsligt! Regnet slutar att ösa ner, vinden mojnar och som om inte detta vore nog – solen glimtar även fram lite menlöst bland regnmolnen. Detta lilla gör att energidepåerna fylls på och jag bestämmer enhälligt att nu får det vara nog med depressioner. Båten skall upp i planing och gasen skall med omedelbar verkan vridas i botten för att ta oss 15 sjömil söderut. Vi satsar allt på ett kort eftersom klockan hunnit dra iväg framåt eftermiddagen. Tänk vad lite sol och regnfritt kan göra! Vi sprudlar nu av energi och bestämmer till och med att vi skall göra ett så kallat ”Pittstop” på ett ställe på vägen som vi kollat tidigare under dagen. Då var det ökenliknande förhållanden som rådde på botten, men man vet ju aldrig. När vi väl kom fram sänktes Panoptixgivaren ner och lodet startades upp. Vad vi då fick se var en helt otrolig syn vi sent kommer att glömma – det formligen kryllade av fisk. Skärmen fylldes av röding som jagade i ett stort stim av löja. Vi hann knappt komma till botten förrän dagens första dubbelhugg var ett faktum. Hur ett fiaskoartat fiske kan vända så tvärtom är egentligen helt fantastiskt, och det är kanske den möjligheten som gör att fiske är så roligt. Från absolut bottenlöst mörker, till det bästa fiske vi någonsin upplevt på några minuter. Att kämpa i eländigt väder och skitfiske fick denna gång sin belöning. Inget är säkert när det gäller fiske, men en sak är klar – på sofflocket fångas inte mycket fisk!
Mer om detta i nästa blogginlägg.
Med vänlig hälsning Björn ”Carlo” Karlsson
Se ett klipp när mängder av röding jagar siklöja. Siklöjestimmet är det svarta flimret på filmen. Dom är splittrade och i fullständig panik när rödingen går till gemensam attack.
