Vecka 31 går till historien som en av de blötaste, kallaste och blåsigaste sommarveckor någonsin. I storm och ösregn trotsade vi vädrets makter i sökandet efter Vätterns fartfantomer -rödingen. Stövlar, långkalsonger, fodrade regnbyxor, tjocka ulltröjor, huvtröjor utanpå det med ytterligare mössa på toppen och ett stort parasoll i beredskap var det som gällde för att överhuvudtaget kunna vistas utomhus. Man fångar ingen fisk i soffan var ledordet som vi upprepade som ett mantra dagligen för att stärka moralen i båten. Även fisket var katastrofalt – i alla fall till att börja med. Flera dagars ihärdigt letande resulterade bara i några få fiskar här och där. För att muntra upp stämningen lite körde vi arttävling i båten. Ställningen var lika (abborre, gädda och röding) tills Strömberg fick en liten sketen simpa. Då fick man utstå en del smädelser kan man lugnt påstå, det vill säga ända tills jag själv lyckades knipa en liten ”blånäsa” som utjämnade ställningen. Blånäsa = sik-
Det var en rätt rolig händelse som nästan fick den gode Strömberg att bryta ihop eftersom han redan räknat in vinsten i förväg. Vi har länge snackat om att hitta någon metod för att fiska riktat efter sik, men trots otaliga försök med allsköns utrustning har vi än så länge gått bet på uppdraget. Endast ett par sikar har tidigare fångats, detta på ren slump under fisket efter röding. Händelsen utspelade sig när vi precis anlänt till en väldigt specifik kant som brukar husera röding i stora mängder. Nu var det dessvärre soprent, endast några mindre krumelurer nära botten kunde avläsas på ekolodet. Jag laddade genast om och bytte till ett tackel bestående av en liten Willamson Gomoku 25 gram (utan trekrok) samt en liten upphängare agnad med en hög maggot. Samtidigt som jag får på tacklet tar jag en titt på lodet och ser en fisk stiga mot båten som en raket. Precis rakt upp stiger den i en oerhörd fart. Min första tanke är ju givetvis att det är en röding som fått tokspel och skall upp och undersöka bottenfärgen på båten. Maggot är ju mig veterligen inte rödingens favoritföda, men vad skall man göra när man inget annat har för tillfället. Snabbt ut med hela härligheten utanför relingen på vinst och förlust. Redan på 4-5 meters djup möts ekona i skvallerfönstret. Jag tvärnitar och omedelbart börjar det picka i spöt. Ett snabbt mothugg resulterar i fast fisk som redan efter ett par sekunder lyfts in i båten. En ”blånäsa” minsann! Strömbergs min är obetalbar när han inser att jag utjämnat i vår lilla interna arttävlan. Från det jag sett fisken stiga från 35 meters djup tar det nog inte mer än 10 sekunder innan den är i båten. Hur vi än försöker vidare får vi inget mer, även fast vi ser dom på botten.
Undrar vad man lärde sig av detta? Ska man bara sitta och glo i båten och vänta ut en ”stigare” om man vill ha sik på kroken? Låter tråkigt! Mete i mellanvattnet kanske? Det får bli mer test efter dom sluga sikarna vid senare tillfällen. Tills denna lilla ”blånäsa” kom i båten vill jag påstå att vi haft ett katastrofalt dåligt fiske. Visserligen hade vi fått några riktigt fina rödingar, men vart vi än testade var det få fiskar och dom man hittade var mycket svårflörtade. Men den som väntar på något gott, i storm och ösregn, väntar aldrig för länge. Det är ett mycket gammalt fiskeordspråk. Snart vände allt som på en femöring, men mer om det i nästa inlägg. Nu är det dags för en tur i båten igen – solen skiner, tro det eller ej!
Skitfiske!
Med vänlig hälsning Björn ”Carlo” Karlsson
