En spegelblankt vattenyta och strålande sol från en klarblå himmel är vad som bjuds under årets sista rödingpass på Vättern. Vilken njutning att bara befinna sig på den sjön under sådana förutsättningar. Magiskt är ordet…
Fisket går sådär, massor med fisk att se på, men dom är inte riktigt på bettet. En helt normal sinnesstämning när det gäller röding. Allt som oftast är det faktiskt så ett normalt rödingfisket är, däremot är dom nästan alltid sjukt nyfikna på allt som glittrar och rör sig, därför luras man ofta att tro dom skall hugga när dom undersöker det som vi sportfiskare försöker lura dom med. Vi testar allt möjligt men inget duger, inte ens mina Super-Gomoku som presterat så enormt under året med stor fisk. Till nästa år kommer Gomoku finnas i handeln i sex heta färger både i 25 och 35 gram. Ett måste enligt mig i betesboxen för dessa ofta så kräsna fiskar.
Nära bingo på Super-Gomoku!
Sent framåt eftermiddagen har vi ändå lyckats gneta upp fyra fina rödingar när vi bestämmer oss för att avbryta fisket. Detta med stort vemod i sinnet eftersom det troligen var årets sista tur. När vi plockat ihop allt och endast ett spö gillrat med en blåsilver Gomoku 35 gram återstår ser jag en riktigt stor och fet båge uppenbara sig under båten. Ingen tid att förlora! Snabbt ner med grejerna och rödingen möter upp och hugger brutalt inom bara några meters vevning. Bomstopp! Rulltömning! Blodet kokar och knäna skakar! Ska det verkligen bli bingo på årets sista nedsläpp? Kan man verkligen ha en sån oförskämd röta? Fisken känns riktigt massiv och går inte att få in en centimeter på. Stor och tung sätter den emot allt vad den orkar ända tills det olyckliga och oerhört traumatiska ögonblicket inträffar då den plötsligt släpper. För att uttrycka det milt så blev jag inte så glad. Men den simmar fortfarande omkring därnere i Vätterns klara vatten och äter sig förhoppningsvis ännu fetare på löja och spigg. Välkommen tillbaka nästa år – jag lovar att släppa tillbaks dig om du hälsar på.
Med vänlig hälsning, Björn ”Carlo” Karlsson
