Efter en tid med alldeles för lite fiske dök det upp en lucka för en dryg vecka sedan och bilen packades för abborrfiske. Väl på sjön valde jag att förlägga fisket på en långt sluttande kant från en ö där det finns en stor risvas utplacerad. Ett utmärkt ställe för abborren att hänga på…
På ekolodsskärmen såg jag tydligt hur en grupp av abborrar stod och tryckte i utkanten av risvasen. Uppe på ytan, rakt ovanför abborrarna, simmade smålöjor fram och tillbaks och deras silvergnistrande fjäll reflekterades i kvällssolen. Deras bekymmerslösa tillvaro skulle inom kort förändras av jagande abborre… det var i alla fall vad jag trodde och hoppades på när jag ankrade båten med elmotorn.
Svårflörtade abborrar
Det är inte första gången jag är här och jag vet att abborren kan jaga extremt grunt, på bara att par decimeters djup, nära land och därför börjar jag fiska av de grunda partierna med grundgående hårdbeten. Dock utan ett pet på grejorna… Samma sak hände i frivattnet och det var bara att konstatera att de enda abborrar som verkade vara på platsen var de som jag såg på ekolodet som tryckte mot botten.
Efter att ha fiskat på dem en stund med jiggar i olika storlekar och rörelsemönster hade jag bara fått ett enda hugg. Och den abborren var ofin nog att dra paddeln av min jigg… Det var tydligt att de inte var på det jakthumör som jag hade hoppats och trott.
Koden är knäckt – för en sekund
Kanske kunde en riktigt långsam presentation via dropshot kunna locka till hugg? En 360GT Coastal Shrip från Storm, ett creature bait i form av en liten räka, fick agera lockbete. Den har funkat finfint tidigare och gav nu hugg direkt i första kastet. Koden knäckt! Eller?
Riktigt så enkelt var det inte… det var bara en liten rackare till abborre som ville smaka på räkan. Trots mängder av kasst, varianter på av presentationen och annat så var det ingen mer som vill hugga.
På ytan fortsatte löjorna sprätta silvergnistrande i kvällssolen. Helt ostörda av abborrarna som parkerat på botten.
Dags att väcka de tröga fiskarna
När de långsamma presentationerna inte fungerade var det dags att byta taktik helt och hållet. Ibland kan man få igång inaktiva abborrar med snabba, högljudda och hårt vibrerande beten och därför valde jag Rapalas nya vibrationsbete V-Blade. Ett bete som verkligen tar för sig och märks under vattnet…
Jag fiskade den snabbt, aggressivt med klassisk jiggteknik. Jag lät den sjunka till botten, lyfte snabbt och lät sjunka till botten igen… längre än så hann jag inte innan första hugget kom. Pang! Hårt och utan den där försiktigheten som de tidigare visat mot mer försiktigt presenterade beten. En lång, slank och rätt tunn fisk klippte V-Blade i färgen Redfire.
Och den här gången hade jag knäckt koden. I kasst efter kasst attackerade abborrarna betet. Inga jättestora fiskar, toppen låg uppskattningsvis kring 7-8 hekto, men ett riktigt kul fiske och det ska man inte underskatta. Det är ju trots allt därför man fiskar: för att det är så förbannat kul. Abborrarna väcktes verkligen till liv av det ettriga betet och på ytan kunde löjorna fortsätta sprätta helt ostörda.
Rapala V-Blade – ett mångsidigt bete
V-Blade har för övrigt två hål där linan fästs. Sätter du linan i det främre dyker betet snabbare och med huvudet rakt ner. I det bakre dyker det aningen mer flackt och uppehåller sig därmed längre i frivattnet om det är där man söker fisken.
Betet kan spinnfiskas eller jiggas likväl som man kan vertikalfiska, eller pimpla från båt och is, med det. Ett oerhört mångsidigt och lättfiskat bete som redan blivit en favorit för egen del.
Att fiska med vibrationsbeten, som V-Blade eller Rippin Rap, är väldigt effektivt och roligt.
Ut och jaga sommarabborrarna – det är ett vansinnigt kul fiske!
