Fiskeminnen från förr.
Men fiska nu då för fan!
Alla har vi säkert varit med om den där otrevliga händelsen när fiskekompisen vräker upp den ena feta fisken efter den andra – samtidigt som man själv står där med tomt spö och kammar noll. Det är som en förbannelse! En person som upplevt det här flera gånger är min fiskepolare Björn Strömberg och anledningen att jag vet detta är att det nämligen är jag själv som vid några gyllene tillfällen varit föremål för hans frustration. En av de roligaste gångerna var när vi fiskade på den numer berömda Storskaltaren utanför Söröya i Nordnorge. Då var det farligt nära att man blev utkastad med huvudet före ur båten och fick simma hem.
Torsk, lubb, sten, bottennapp och päronsaft!
Vi hade kämpat oss ut till Storskaltaren i Strömbergs lilla båt (en 5-meters Crescent) vid namn ”Farbror Melker” när spektaklet började. Dimman låg tjock när vi kom fram och sikten var i stort sett obefintlig. Det var en mäktig känsla när vi låg där i dimman, långt, långt ut i havet och lyssnade på några valar som luftade sig i ytan. När sikten sakta blev bättre fick vi snart besök av en yrkesfiskebåt som gled upp utmed sidan. Vi vinkade glatt och intensivt samtidigt som vi visade upp några riktigt säljande stomatol-leenden. Gubben i styrhytten såg verkligen inte lika munter ut, han liknade mer ett åskmoln i synen. Han pekade oavbrutet med pekfingret mot sin egen tinning samtidigt som han svor och gormade. Det är ju en bra bit ut till det där grundet så han tyckte nog vi var helidioter som åkt ända dit ut med den lilla båten. Han åkte snart vidare och lika bra var väl det. Vilken glädjedödare!
Vi fiskade av några platser men hittade ingen fisk på topparna utan fick söka oss ut på kanterna av grundet. När lodet visar ett massivt stim på cirka 80 meters djup låter vi pilkarna sjunka mot botten. Jag nitade direkt en fin torsk på runt 15 kilo samtidigt som Strömberg får ett saftigt bottennapp. Linbrottet var snart ett faktum! Ett osammanhängande mumlande hördes i hans hörna av båten när han knöt på nya grejer. Andra nedsläppet för mig resulterade glädjande nog i ytterligare en torsk med god marginal över 10 kilo. Otursgubben Strömberg lyckades med bedriften att fånga en liten förhatlig lubb på några kilo. Avkrokningen gick väl sådär för han svor så det osade när den snorhala lubben ormade sig på däck. Han skrek att han tyckte den var lika svår att kroka av som en boaorm. Så här fortsatte det nedsläpp efter nedsläpp. Strömberg drog smålubb och stora tunga stenar varvat med saftiga bottennapp. Tyngsta stenklumpen klockade säkert in på modiga fem kilo. Den slet han med riktigt länge! Den som själv dragit upp en sån dödvikt vet vilket styvt jobb det är. Behöver jag tala om att hans temperament höjdes till farligt höga nivåer allt eftersom tiden gick.
Hur Strömberg kunde undgå att få någon vettig fisk i det massiva torskstimmet är för mig än idag en gåta. Inte en enda torsk lyckades han fånga. Jag själv satt inte fast i botten en enda gång, nollade på både sten och lubb – och fick tio torskar över tio kilo på de första tio nedsläppen. Jag hävdade givetvis att det var ren skicklighet när han anklagade mig för att ha en osannolik tur och förstod givetvis inte alls vad han snackade om. Det är jobbigt att pumpa upp så tunga fiskar så jag tyckte att jag gjort mig förtjänt av en välbehövlig drickapaus efter den tionde torsken så jag tar position i en av stolarna och greppar päronsaften. Det här ser ju Strömberg givetvis som en oerhörd svaghet och reaktionen är omedelbar
– Men fiska nu då för fan! Du som har sån djävla röta! Sitt inte där och löjla dig och drick päronsaft!
För att få tyst på honom tvingas jag släppa ner pilken bakom ryggen med spöt lutat över min vänstra axel. Jag har ju saften i den andra näven. Jag sniker åt mig ett par klunkar medan jag väntar på pilkens nedfärd mot botten. Så fort jag känner känner att den kommit ner klämmer jag åt med tummen runt spolen och gör ett litet menlöst pilkdrag med spöt. Jag känner direkt att det är något som är där och gnafsar. Mothugget går nog till världshistorien som ett av de konstigaste, jag får liksom bända in det mot axeln med en arm. Endast en gång tidigare har jag sett det här moment utföras – då av en mycket känd skånsk sportfiskare utanför norska Röst. Strömberg tror inte sina ögon och börjar kalla mig för både det ena och det andra när han ser hur spöt böjer sig i en mäktig båge. Nu har han nått bristningsgränsen för all konstruktiv kritik och bryter ihop fullständigt. Okvädningsorden haglar över mig! Jag försöker försvara mig med att det faktiskt var han som ville att jag skulle släppa ner, jag ville ju bara dricka min päronsaft i fred!
Jag känner att det är lite tyngre fisk den här gången, men när fångsten kommer till ytan visar det sig att det är två torskar. En på upphängaren och en på pilken och båda väger ju givetvis långt över 10 kilo. Hur svårt kan det vara? Strömberg bara skakar på huvudet. Jag vågar knappt reta honom och det hör verkligen inte till vanligheterna. Som tur är tar min tur slut och övergår till en mer normal nivå och även Strömberg börjar sedermera dra en och annan torsk i fint format. Tur var väl det, annars vet man aldrig hur detta hade slutat. Givetvis har liknande scenario hänt mig under alla år vi fiskat tillsammans och då har det varit Strömberg som svarat för fångsten och jag för dom sura minerna. Men det är det givetvis inte lika roligt att berätta om.
Skitfiske!
Med vänlig hälsning, Björn ”Carlo” Karlsson
