Under de senaste veckorna har jag fiskat rätt mycket gädda utan att lyckats alls egentligen. Många, långa och krävande dagar i stenhård vind, regn, iskalla morgnar och linor som fryser fast i spöringarna vid spinnstopp. Att fiska gädda tidig vår är inte alltid lätt… men det är värt det.
Förra helgen bestämde jag mig för en fiskefri lördag för att ladda batterierna och umgås med familjen. En välbehövlig paus för axlar, armar och psyke efter långa dagar med spinnspö i handen.
Jag ställde klockan på 04.00 för att vara ute i god tid på vattnet men min vana trogen vaknade jag innan larmet och 03.45 var jag påklädd och på väg.
Termometern i bilen visade åtskilliga minusgrader – något som kommit att bli standard den här våren.
Förväntningar och förhoppningar
Det finns få saker som är så laddat som att lämna hamnen innan solen gått upp och höra vårfåglarnas kvitter. Att ha en fiskedag framför sig är så otroligt spännande även fast jag fiskat seriöst i nästan 30 år. Förväntningarna, eller kanske snarare förhoppningarna, om vad som kommer ske går nästan att ta på.
Redan på första platsen som jag tänkt fiska ser jag en större mängd betesfisk på ekolodet. Det rör sig som större fiskar, förmodligen braxen, som står parkerade intill botten nån meter utanför en djupvass. Jag fiskar av platsen, från olika vinklar och med olika beten, men utan resultat. Jag lämnar den efter en stund och tänker att jag ska återvända lite senare.
De två nästföljande platserna ger ingenting och det är förhållandevis lite betesfisk på båda ställena. Så jag bestämmer mig för att återvända till braxnarna för att se om det är fler jägare än jag som hittat dem. Och det är det!
Stenhårt hugg och tunga huvudskakningar
I utkanten av stimmet kan jag se flera större individer tecknas på ekolodsskärmen. Ett stenhårt hugg över en långsamt fiskad Otus (färgkod TWZ) följs upp av rejäla tunggung i spöet. Fisken går djup och stångas och det är inte utan att jag får lite puls…
När hon så uppenbarar sig och jag ser längden så stiger pulsen ytterligare. Håvningen går smärtfritt och jag kan kolla ner på en riktig koskalle. Av betet syns ingenting. Tafsen sticker ut ur mungipan på det där karaktäristiska viset som det gör när en stor gädda bestämt sig för att hugga.
Att hon käkat braxen råder det inget som helst tvivel om. I magen kan jag tydligt känna minst två större fiskar och när jag ska lossa betet ur käftarna så möts jag av en stjärtfena från en braxen i svalget. En dam med god aptit helt enkelt.
Hon är lång, men rätt så tunn, tänker jag samtidigt som jag plockar fram vågsäcken för en snabb vägning. Siffrorna på vågen blinkar till och stannar på 10770 gram. 10,77 kilo. Årets andra tiokilos gädda på Otus för min del. Den första vägde 10,22 och fångades i januari. Rapport finns här »
En majestätisk gädda som jag krigat för
Jag vet att min vän Robert fiskar en bit bort och jag ringer honom. Jag har tidigare skrivit om att vi har en överenskommelse som innebär att man hjälps åt att fotografera gädda över 10 kilo om så behövs. För bara någon vecka sedan var jag i hans båt och plåtade en riktigt grann fisk – nu är det hans tur att återgälda den tjänsten.
Tillsammans mäter vi fisken till 117 centimeter och tar några snabba bilder innan hon får simma hem igen. En majestätisk fisk som jag krigat hårt för den här våren.
Att resten av dagen inte ger så mycket som ett hugg gör liksom inget. Istället passar jag på att njuta av sol, gott kaffe och svaga vindar för det har jag verkligen inte varit bortskämd med i vår.
På vägen hem i bilen snurrar hjärnan i kapp med hjulen på bilen… Vad ska jag fiska härnäst? Suget, lusten och förhoppningarna har inte direkt mattats av med åren. Snarare tvärt om.
Ta hand om er!
/Mogge
