Del 1
Efter ett år eller egentligen två års väntan var det äntligen dags för en av årets höjdpunkter. Pikechallenge Örnsköldsvik. Fjolårets tävling fick ställas in som så mycket annat. Efter en lång väntan och efter många om och men kunde vi tillslut glädjas av att den faktiskt skulle kunna bli av.
Det är en speciell känsla att få starta från Ö-viks inre hamn och se de femtiotals båtar som ligger samlad i väntan på start. Traditionsenligt brukar faktiskt även vädret visa sig från sin bästa sida. Skillnaden i år var att tävlingen som vanligt vis brukat vara två dagar nu bara var en dag. Fördelen med två dagar är att man haft mer tid på sig att fylla papperet. Fiskar man dåligt ena dagen kan man hämta igen sig den andra osv. En dag sätter högre prestation och fokus för oss som tävlar. Det är tillåtet att fiska tre per båt men i vårat fall var vi två, vilket höjer ribban ytterligare.
Starten går och när vi väl kommit fram till stället vi valt att starta morgonen på, har vi ganska direkt aktiva följare. Nyfikna men inte tillräckligt långa för att bli godkända. Men strax innan lunch lyckades jag ändå lura en godkänd gädda och tätt därpå fyller vi på papperet och det kändes genast lite bättre.
Under en avkrokning när jag står och svär åt en ilsken rackare som slukat hela mitt bete passar jag på att yttra mig över en fundering kring alla historier man fått höra under åren. Om alla STORA gäddor fiskare sätt i havet. Jag som hittills under dagen bara haft små följare kan inte förstå vart de gäddorna finns. Och säger till Johan
– TÄNK om jag skulle få en tia i havet, det är ju ändå en check som jag skulle vilja bocka av på listan av 10+ gäddor.
När vi fiskat av stället vi står på som inte haft någon vidare action på ett tag ber jag Johan förflytta oss in lite grundare. Jag har uppmärksammat en spot som jag tycker känns het men inte riktigt nått fram dit jag vill. Vi gör förflyttningen och jag drar ett kast in mot vassen. Det för övrigt glödheta betet Super shadow rap i färgen Blue ghost hinner knappt landa förrän jag får ett ordentligt hugg. Hela fisken gör en huvud skakning som får både mig och Johan att tappa hakan.
Och jag tror inte riktigt vi förstår förrän vi ser fisken komma närmare båten och inser att det är en gädda utöver det vanliga. Precis vid båten hinner den så klart göra ett kast så när Johan håvar den hoppar den ur håven och går in under båten. Pulsen som redan var maxad han övervarva innan vi tillslut fick in den tryggt i håven för att sedan få ett mått och vikt på den sjukaste upplevelsen och fetaste gäddan jag fått.
109 cm 11,2 kg.
Ja ni vet precis en sån där gädda man bara ”hör talas om”….Vilken lycka att både få se en och fånga den på samma gång.
Check!
Dagen slutar egentligen inte här, men dagens fetaste upplevelse slutar här.
För att inte tråka ut dig som läser har jag deltat upp inlägget i en serie med fortsättning följer…
Skit fiske / Mari
