För en tid sedan hade jag en jäkla skit dag! Ni vet en sådan där dag som börjar med att man försover sig, stressar så hjärtat håller på att hoppa ur bröstkorgen och sen fortsätter det bara gå fel.
När dag blev efttermiddag tog jag beslutet att stryka eftermiddagens aktiviter och försöka avsluta dagen på ett bra sätt, och ett bra sätt är alltid med ett kort fiskepass.
Jag behövde känna några hugg, det spelade ingen roll om det var stort eller smått bara de högg. Jag packade bilen och for iväg till den ”huggsäkraste” pöl jag kunde komma på. Valet föll på en övergödd tjärn där man alltid får någon snipa iallafall. Det bästa med den tjärnen är att det ligger en liten plast eka där som jag fått tillåtelse att låna. Väl där packar jag ur det viktigaste. Spön, en låda beten, en tång, en håv och våg för man vet ju aldrig.
Men ”skitdagen” var inte klar ännu. Väl framme vid båten märker jag att en av båtens åror gått av. Efter några svordomar lugnar jag ner mig och kommer på att jag har ju en paddel i takboxen. Efter ett infall att skita i allt och åka hem och ”dra nått gammalt över mig” går jag och hämtar paddeln.
Jag hade gärna stått bredvid och sett den tunnhåriga medelålders man man är ställa sig i fören av båten och paddla ut som en ” Hiawatha”. Jag hade garanterat skrattat, men har man bestämt sig fiske blir det fiske om det så ska paddlas.
Hur som helst tar jag mig ut en bit på tjärnen och börjar kasta. Men tror ni det hugger nått just denna dag……nej!
Men är det nått jag är bra på så är det att inte ge upp. Så länge man är på vattnet har man chansen. Så efter några ankringar hamnar jag intill ett område med halv förmultnade näckrosblad. Jag slänger i ankaret och min trotjänare Rapala Twitchin Rap i färgen HLW får visa vad den går för.
Först några kast i kanten på näckrosbältet. Men ingenting. Tänker att dom står nog inne i växtligheten. Försöker hitta en lucka bland bladen och kastar. Fastnar lite direkt och rycker loss. Sen tar det bara stopp!
Jag sätter mothugget och sedan rusar något under ytan ut från näckrosbladen. Linan mellan mig och betet blir som en slåttermaskin i näckroskanten. Blad flyter upp och någon som är arg har min Twitchin Rap i sin mun. Fisketuren och dagen har vänt!
Efter några hårda rusningar och efter jag sett mitt Muse spö böjja ner till handtaget får jag äntligen se gäddan. En grov träskkorokodil kommer upp en kort stund innan den åter rusar ner i det svarta vattnet. Jag ser mig över axeln så jag har koll på håven för nästa gång hon kommer ska hon in i håven. Efter några sekunders kamp är det dags. Jag greppar håven och självklart fastnar ena kroken utanför håven. Gäddan hamnar under håven. Men den är fortfarande kvar. Jag drar håven mot mig och efter lite strul får jag tag i gälgreppet. Håller gäddan och lyckas trassla ut kroken som sitter i nätet och kan kroka av och lyfta i gäddan i håven.
Den är landad!
Efter att jag suttit och samlat mig lite tar jag en titt ner i håven. Att det simmade så stora gäddor i denna lilla tjärn. Med skakiga armar mäter jag gäddan till 106cm och väger den till 8,8kg. Vilken vacker skapelse!
Ryggbred och tjock precis som dom ska vara!
Jag får några bilder på träskkrokodilen innan den åter får simma in bland näckrosorna.
När mina adrenalinstinna armar och ben slutat darra fortsätter jag kasta in och längs växtligheten och nu när den stora simmat undan vågar även dom små hugga. Det blir snabbt några mindre gäddor på en 11cm Rapala Super Shadow Rap.
När solen sakta gått ner bakom trädtopparna är det åter dags för den tunnhåriga medelålders ”Hiawatha” att paddla sig i land. Nu med ett leende på läpparna! En dålig dag avslutades på bästa sätt och blev en bra dag!
Ibland behövs inga ekolod och elmotorer, ja och inte ens åror för att lura stora gäddor!
Detta kan ha varit bland de ”roligaste” gäddor jag fått. Kanske beroende på ”enkelheten” i detta fiske. Ett stort tack för lånet av båten!
Ha nu en fantastisk fiskehelg!
Skitfiske!
