”Jungfrusilen”

Jag kan tänka mig att detta blir lite annorlunda och något matigare blogginlägg än vad ni kanske är vana vid, så ett varningens finger lyftes här för er textallergiker. Vid reaktion – vänligen ta en paus eller uppsök läkare.

___________________________________________ _______________________________________________________ ____________________

     Söndag, 23 april – 2000.

Det avlägsna ljudet från bilen som slingrar sig fram på småvägarna ut mot Stockholms skärgård var inget min 7-åriga hjärna reflekterade över. Mitt fokus låg i stället på den svartvita lilla gameboyskärmen där tröstlösa försök att klara av sista bossen på Super Mario avlöste varandra. Den oerhört långa bilresan från Stockholm som tar dryga 40 minuter hade nästan tagit kål min späda kropp och jag kunde inte i min vildaste fantasi förstå hur ett ställe kunde ligga så långt borta. I huvudet mitt hade jag precis genomlidit ett halvt sekel i baksätet bredvid brorsan som gladeligen terroriserat mig och mitt Gameboy sedan avfärd. Men så plötsligt stannar bilen och förvånat tittar jag upp från baksätet och ser de märkliga totempålarna torna upp sig framför oss som pryder infarten mot tomten. Det påtagliga illamåendet som resulterat från den konstanta gamnacken sedan det blev min tur att spela var som bortblåst och en process som endast kan infinna sig hos ett barn drog i gång inom mig.

Det spritter i kroppen och mina ben vibrerar av förväntan och instängd energi. Jag bokstavligen talat svävar ovanför bilsätet när vi rullar över kröken och mitt flottiga ansikte satt som ett plåster mot rutan trots vetskapen om de inkommande reprimanderna från framsätet.
De jättelika ekarna var det första jag såg, sedan den vältrimmade gräsmattan som vätte ned mot båtskjulet och sedan det jag väntat på sedan förra påsken, synen av den linoljade bryggan och den glimrande vattenytan. Detta blev bara för mycket för att hantera och nu klarade inte min unga barnakropp mer. Dörren flög upp i farten och jag sprintar med oknutna skosnören ned mot vattnet där ett mirakel av högre makter lobbats ut för att skona mig från att inte bryta nacken innan jag ens hunnit ur bilen.
Vid bryggan tvärnitar jag och kravlar ut på samtidigt som jag kippar efter syre och pressar ansiktet mot springorna för att kunna kunna spana efter allt som hade puls under ytan. Jag befann mig nu på min absoluta favoritplats på jorden. Dalarö.

På denna plats var det också första gången jag kom i kontakt med våra fettfenade snabbsimmare längs med kusterna och även det som satte grunden för mitt livslånga fiskeintresse. Farsan kunde bryta upp en havsöring som jag trollbundet satt och petade och stirrade på i flera timmar efter fångsten. Jag var så fascinerad över dessa varelser och än idag sitter det i med järngrepp runt handlederna.
Men som stockholmare har jag tyvärr fått skåda denna unika skärgård gå ett hårt och tragiskt öde till mötes och det fantastiska fiske vi en gång fått ta del av har med åren försvunnit. Mitt fiske skiftade fokus till gäddan och abborren men jag har på senare dagar börjat känna någon form av tomhet och saknad. Den där barnsliga lyckan, pirret och suget i magen som jag kände där på bryggan har uteblivit under allt för lång tid och någonting fattades.
Jag har många gånger funderat på varför jag över huvud taget fiskar, men återkommer ofta till samma slutsats; fisket kan än idag ta mig tillbaka, under rätt förutsättningar, till den där sprudlande unga grabben som gnistrade av energi och häpnad av det som gömde sig under ytan. Den känslan är för mig är på tok för värdefull för att tappa greppet om och något behövde göras, nu.

Av en slump sitter jag och pratar med en nära vän som upplevt snarlika känslor i sitt fiske och vi börjar bolla idéer om laxtrollingen. Detta var något jag aldrig pysslat med men som uppdagats mer och mer allteftersom åren gått.
En mytomspunnen fisk som krigar hårdare än något annat vi har i svenskt vatten i kombination med otaliga timmar på sjön utan resultat. Rykten om brutala hugg med ursinniga rusningar som går en bra bit över hundra meter i ett stöp och en art som lämnat tusentals tårögda av lycka, men också fullständigt bedrövade av sorg och tomhet.
Ja, konceptet kändes som att det skulle passa in och med våra lite mer moderna game-boys som idag skvallrar om brutala laxar som fortfarande fångas i vår annars bistra skärgård tände en liten strimma hopp inom mig.


Den havsvandrande laxen tar sig alltså hela vägen från atlanten upp mot våra älvar och följer det ytliga sötvattnet mot sina lekmarker. Dessa förutsättningar rimmar definitivt med laxtrollingen, men under alla år har jag intalat mig att det är på tok för orimligt att, utöver min nuvarande arsenal, införskaffa en fullkittad laxmaskin där djupriggar, master, pulkor och autopiloter bara är en bråkdel av det som behövs för att kunna fånga dessa silvriga torpeder. Däremot har jag har på senare dagar fått ta del av lärdomen av att så inte behöver vara fallet och rapporter om enorma fiskar som fångats av nytänkande folk där nerskalad utrustning och paravaner används i stället för pulkor och djupriggar, faktiskt verkar fungera.
Denna tokiga idé började sakta bli till verklighet och med en likasinnad dåre som gått samma resa till mötes var det lättare att slå slag i sak. Det var dags att prova något nytt och till vår förvåning jobbades en relativt lindrig inköpslista fram.

Lördag, 11 Juni – 2022.

Efter veckor av väntan på rätta förutsättningar och tid till övers stod vi äntligen där. Klockan hade precis passerat 03.00 och vi packar båten med ovanligt lite prylar och rullar upp mot norra delen av Stockholms skärgård. En känsla av ovisshet infinner sig och det är inte mycket vi faktiskt vet om det här fisket. Inte mycket alls faktiskt. Några snabba tips från bekanta om vart man bör befinna sig och vad det nappar på var i stort sett det vi hade i bagaget, men denna känsla av ovisshet är något jag beundrar och välkomnar i mitt fiske. Nu är vi så långt ifrån först på bollen som det går inom detta fiske och givetvis grundas vår satsning på andras bedrifter, men lyckas vi efter att ha försökt staka ut pusslet själva, i den mån det går, samtidigt som vi knatar någon meter bredvid stigen kommer till slut vinstens sötma endast smaka ännu ljuvligare än den annars hade gjort.

I tidig gryning, när majoriteten av svenska befolkningen fortfarande suger på tummen, anländer vi till Grisslehamns camping där vi kunde sjösätta båten. Eller ja, så lät i alla fall instegsplanen.
Motgångar tenderar ju att höra till vardagen och detta var ju med andra ord föga förvånande; rampen öppnade givetvis inte förrän 08.30 och vi var bara tre och en halv timme för tidiga.
Som troligtvis de flesta entusiaster någon gång behövt göra började vi planlöst plöja igenom intranätet och snabbstuderade flygfoton med högst möjliga fokus i jakten på nya ramper. Vi hittar ytterligare en potentiell plats en bit in i Väddö kanal där vi tråcklar oss fram över små grusiga vägar där kommunen uppenbarligen fått mängdrabatt på farthinder och pott-hål. Rampen var givetvis bommad och vid det här laget skulle ju första paravan glida ut i sidled. Irritationen var nu påtaglig.
I bilen sköljs jag över en rejäl déjà vu från barndomens centimeterkorta tålamod men förvånas på något konstigt sätt åt reaktionen. Det var faktiskt ett tag sedan ett stundande fiskepass påverkade mig på detta sätt men till och med här njöt en del utav mig.

Vi skärper till oss och fortsätter nedåt kanalen och hittar till slut en grusbacke vi lyckas peta ned båten vid. Nu började äntligen vår långa färd ut mot det massiva havet och vi satte kurs mot horisonten. Efter en dryg timma i marschfart skvallrade lodet om ett svindlande djup på över 200 meter samtidigt som det surrade det till i våra telefoner. Det var Telia själva som välkomnade oss till Finland och som de två vassgnuggarna vi var skrattade vi högt åt vår smått surrealistiska situation. Vi skakade på huvudena där vi plötsligt guppade mellan finsk och svensk tidzon och ryckte på axlarna, riggade upp första paravanen och släppte ut de lunkande skeden bakom båten.

Och sen började det.

När jag sitter och funderar hur man kan beskriva en evighet på ett intressant sätt så finner jag helt enkelt ingen lösning. Det är laxfiske vi pratar om. Vi käbblar om allt mellan himmel och underjord samtidigt som vi försöker hålla koll på hastighet och strömmar. Något vi snappat upp är vikten av att betena ska röra sig korrekt och en nitisk fart mellan 2,6 och 2,9 knop var tydligen det som gällde. Kraftiga strömmar kan också påverka hur betena simmar och fiskar du med strömmen tappar betet gången utan en korrigerad hastighet, liksom för snabbt i motström.
Här använder många ett så kallat referensspö, alltså ett spö som du släpper ut endast någon meter bredvid båten för att på så vis kunna hålla koll på hur skedarna beter sig i vattnet.
Vi satte skedarna så strategiskt vi kunde med lättast vikter på ytterspöna och tyngre på de inre för att motverka eventuellt kaos vid fisk.


Här guppar vi då runt bland vågorna i över 8 timmar utan minsta kontakt och timmarna hoppar fram och tillbaka, om och om igen. Tiden var varken något vi hade koll på eller brydde oss om och mobiltäckning eller VHF var två saker vi inte hade med oss. Jag har nu full förståelse för er rutinerade laxtrollare som skakar på huvudena. Satans nybörjare…

Vi försökte hålla fokus och bytte skedar i takt med att molnen rullade in över oss och kontrollerade så betena inte gått in i fridrivande tång, men till slut föll vi omedvetet in i en dvala och satt tysta i något som hade kunnat vara fem minuter till en timme, ingen av oss vet.

Och ja, så plötsligt händer det.

Ytterspöt på min sida ger ifrån sig det gälla skrik man så många gånger drömt om och det ultrarapida vakuum man precis uppslukats av byts nu ut mot ett fullskaligt kaos och total sinnesförvirring.
Med vingliga steg stapplar jag upp på akterdäck och suger tag i spöt som bugar djupt. Det kändes som man vaknat ur djupsömn och ska rabbla gånger tabellen baklänges. Allt kändes overkligt och jag ifrågasatte flera gånger ifall det verkligen var på riktigt, men ja, onekligen stod jag där över 187 meter och brottades med något jag aldrig någonsin känt på tidigare.

Några tyngre huvudskak med uteblivna rusningar fick mig att tro att det var en mindre fisk men jag ändrar raskt uppfattning när jag skymtar fisken som kom skråandes i sidled bakom båten. Jag stirrar ned på mina ben och inser hur jag skälver. Jag koncentrerar mig och backar upp på kastdäcket och Fredrik står mer redo med håven som om våra liv hängde på det. Jag pressar grejerna till det yttre och fisken dras tungt över håvramen i samma sekund som skeden flyger ur håven och en spikrak fjäderring kastas upp på däck. Frossan hade lagt sig som en filt över mig och jag kunde känna hur jag inombords slungades tillbaka två decennier till samma känslor jag då fick av att se en 20cm stor abborre.
Jag hade precis hittat det jag så febrilt sökt efter de senaste åren och hjärtat löpte amok i bröstkorgen på mig.

Denna ögonöppnare pendlade mellan 14,2 och 16,5 kilo, vad vikten var exakt bryr jag mig inte det minsta om. Allra helst hade jag suttit resten av dagen och beundrat fisken i all sin prakt, kanske petat på den då och då, men riktigt så fungerar det inte längre. Det blir i stället en bild, en vikt och ett plums. Vi sätter ut grejerna som om vi aldrig gjort något annat och dunsar till sist ned i stolarna och häller upp en varsin kaffe. Sen gapade vi så ålänningarna stack ut näsorna ur fönsterrutorna och undrade vad fan det var som pågick.

Vilken succé.

Eftermiddag övergår till middagstid och det är vi och fraktfartygen kvar ute på havet. Laxtrollarna har sedan länge avrundat, en efter en. Grillbricka och whiskey hade troligtvis hägrat likt en synvilla i horisonten men detta var vårt enda pass för i år var det inte på tal om att ge upp än.
Ett av östersjöns enorma godsfartyg närmade oss på babord sida och vi hör hur det ursinnigt bryts på finska uppe i förarhytten då vi kommer för nära. Vi får en ljudlig kalldusch när han hänger på hornet och vi checkar av nästa nybörjarklassiker. Vi väjar och hälsar lite försynt i hopp om att försonas igen och förbereder oss på svallen som skoningslöst dundrade mot oss. Samtidigt hör jag hur ena rullen klickar till i ytterkurvan. Ytterligare ett klick, och sen ett till. Jag konstaterar att det var ett klick för mycket och funderar på om en näbbgädda jävlats med skeden. Spöt avslöjar inte mycket men står still i vågorna till skillnad mot de andra. Precis när jag lyfter spöt ur hållaren kommer tyngden och jag inser att vi inte tampas med någon näbbgädda längre. Inte ens i närheten.

”LAIII-I AAAX”

Rösten går upp i falsett som på en nybakad skolelev som ska på sommarlov och jag slänger spöt i nävarna på Fredrik som tar över bataljen. Fisken följer med båten men med en lina du kan spela ett gitarrsolo på fanns det inte mer att göra än att hålla hårt och sänka farten. Fisken hade plöjt igenom majoriteten av linorna och snart såg vi hur paravaner och skatbon hängde med upp. I panik försökte vi väja för ytterligare fartyg samtidigt som vi klipper linor och skedar till höger och vänster, men inser snabbt att vi gjort bort oss. Fisken går lös och en oerhörd besvikelse omfamnar oss.
Det gjorde ont, riktigt ont. Vi försöker trösta oss med vetskapen om att vi hittills haft en otrolig tur, folk spenderar ibland dagar här ute utan hugg, men där i stunden var denna information till föga nytta.

Vi håller ut ett tag till men vindarna som suttit på läkaren under dagen var spelsugna och det var dags att retirera. Vi var bokstavligen talat ute på djupt vatten med dryga timmen till land, så vi erkände oss besegrade, rev spöna en sista gång och påbörjade vår långa berg-och-dalbana hem mot fastland.

Okuma Coldwater i kombination med Okuma Tournament Trolling UFR 8 10-30lb



För många skulle detta vara en lax i mängden, men för oss var det vår första. För oss var det ett kvitto på att vår urdumma idé att åka ut med 6 spön med något som under dessa förhållanden får definieras som en tvålkopp, faktiskt gick i lås. För mig var det också ett kvitto på att jag fortfarande kan återkomma till samma explosiva känslor som den spralliga lilla grabben hade där på bryggan en gång i tiden. På vägen hem njuter vi av den honungslena känslan av seger, men inte helt utan en känsla av en inre, växande oro. Vi båda visste gott och väl att vi spelat ett farligt spel och vi hade precis signerat ett avtal med ingen mindre än laxguden själv. Detta var nu något vi inte kunde backa från.

Vi kom för ett smakprov, kanske lite blodad tand om vi hade tur, men så här i efterhand känner jag mig Dracula själv på årets julfest, och ja, jag är hungrig.

 Igen.

Comments

Kommentarer

Om Mattias Procheus